Ibexjakt med utsikt mot medeltiden

I jakten på att fälla den tadzjikiska Bukharan ibex besökte Thomas Lindy och Jens Kjær Knudsen under några kalla vinterdagar de branta bergen i gränsområdet mellan Tadzjikistan och Afghanistan.

”Nu gör vi ett tredje försök att landa i Dusjanbe”, meddelar piloten över högtalarsystemet.

Två gånger har vi varit helt nere över startbanan, där piloten har ångrat sig och gett full gas för att stiga igen. Han låter en smula nervös, vilket definitivt inte gör det bättre. Jag abstraherar dock min hjärna från den dödsångest som kan uppstå när man tror att man ska störta med ett flygplan, genom att koncentrera mig på filmen på min skärm, som beskriver Churchills bedrifter under andra världskriget. Landningen är inte i närheten av det man skulle kalla mjuk, men vi kommer i alla fall ner i gott behåll. Efter några timmar med att hitta bagage och få papper godkända, börjar vi på de uppskattade fem timmarnas körning genom mörkret på dåliga vägar. Åtta timmar och två punkteringar senare anländer vi till base camp, som ligger några hundra meter ovanför floden Panch, som utgör gränsen mellan Tadzjikistan och Afghanistan. Om en ibex skulle visa sig på den andra sidan, är det inte längre över floden än att det skulle vara möjligt för Jens att skjuta. Så nära är vi talibanernas högborg. Det är på en och samma gång både pirrande och lite bekymrande.

Två exklusiva arter

Jakten utgår från base camp, och vi är uppe redan klockan fem nästa morgon. Efter en knapp timmes körning anländer vi till det område där jakten ska äga rum. Vi parkerar bilen och tittar upp på berget, där vi ser de första ibex. Den nästa timmen använder vi till att spana mot flocken, och vi upptäcker också ytterligare en flock. Den ena består av hondjur, den andra av bockar, men ingen av bockarna är gamla nog för att vara skjutbara.

Vi fortsätter till fots längre in i dalen och svänger på ett ställe till vänster upp längs en biflod som rinner till den flod vi hittills har följt. Vi ser en flock ibex 150 meter från oss, men endast med hondjur. Utöver ibex lever också markhor där uppe. Faktiskt såg vi två markhor i går eftermiddag, när vi sköt in gevären på en liten skjutbana inte långt från base camp. Att se de förhållandevis sällsynta och sägenomspunna getterna var en helt särskild upplevelse.

Längre uppe i dalen reser sig bergen nästan lodrätt. Vi fortsätter uppåt, uppåt och uppåt, tills guiderna stannar och bryter några grenar till eld och hittar fram maten – det har blivit lunchtid. Efter att vi har ätit skickar guiderna en man fram genom dalen för att spana om det skulle finnas ibex högre upp. Efter en timmes tid är han tillbaka, men han har inte sett något. Det blev så sent på dagen att vi är tvungna att gå ut igen. Vi går dock ut längs några små stigar i kanten av de lägsta klipporna lite högre upp på berget, men vi ser heller inget på den turen. Först när vi är helt tillbaka där dagen började ser vi åter ibex på toppen av berget, där vi såg dem redan i morse, bara lite högre upp.

En av guiderna har gått runt berget och meddelar över radion att han har sett en flock ibexbockar på den andra sidan. Vi kör snabbt runt berget i en sliten Toyota och stiger ur. Guiden anvisar chauffören att parkera så att det kan skjutas med stöd på bilen. Djuren är 350 meter bort, och det är två fina bockar i flocken, men situationen ger inte direkt Jens lust att avlossa skott. Han tackar därför nej och hoppas på att få chansen till en lika bra bock, men efter en bra dags jakt inne i bergen och inte från huvudvägen längs den afghanska gränsen.

Mer och mer snö

Nästa morgon börjar vi med en plan om att gå in i en annan dal, men efter en kort avstickare på ett litet spår i de branta klipporna ovanför floden beslutar guiderna ändå att gå i samma dal, men för att söka ännu högre upp än i går. Till att börja med går vi på grus och sten, men efterhand som vi kommer högre upp kommer vi till områden med fläckvis snö. Ännu högre uppe i dalen, där solen aldrig kommer, är det mycket snö, och efterhand som vi tar oss högre upp blir snön djupare och djupare. Guiderna gör ofta halt för att använda kikarna, men vi ser inga djur.

Snön har varit töad i toppen, men har nu frusit igen. Ytan är därför hård, men dock utan att vara i närheten av att kunna bära vår vikt, varför varje steg kräver extra kraft för att komma igenom skaren. Vi går alla i samma spår, där den lösa frostsnön ger en känsla av att gå i ökensand.

Vi håller lunch vid vattendraget, där det finns några stenar i kanten av vattnet där vi kan stå utan att ha snö upp över anklarna. Det tänds eld, varefter vi får oss en kopp te, lite kaka och choklad samt korvar grillade över elden med bröd. Där finns friskt källvatten direkt från det lilla vattendraget, och temperaturen är inte mycket över noll, så det är en frisk upplevelse att dricka vattnet.

Efter att vi har ätit går guiderna vidare upp för att se om det skulle finnas ibex i en stor dal, som ligger i en sidogren till den dal vi går upp genom. De har radio med och kommer att ropa på oss om de ser djur. När de lämnar oss är det tydligt att se att de får slita, snön är djup och tung att gå i.

En blick in i medeltiden

Egentligen skulle det vara en större upplevelse att följa guiderna och ta det slit som skulle vara med det, istället för att bli kvar och vänta. Det är för kallt att sitta eller ligga i snön, så det enda vi kan göra är att stå och vänta och dricka te. Lyckligtvis har solen kommit över bergstoppen, som annars har lagt oss i skugga, så på det sättet är det ändå behagligt, och inte helt så kallt som tidigare.

Efter 45 minuter ropar guiderna och berättar att de har sett en flock ibex. Vi packar snabbt våra saker och beger oss upp mot de andra. Efter 20 minuter är vi där uppe och kan se att djuren går högt i en grytformad dal. Guiderna har redan spotting scope:t riktat mot flocken, som dock inte tycks ha sällskap av en riktigt stor och gammal hane. Vi blir sittande en halvtimmes tid och väntar på om det skulle komma andra bockar till synes, då de gamla ofta kommer lite bakom själva flocken. Men det kommer inga ytterligare djur, och till sist beslutar vi att bege oss ner i hopp om kanske att se flocken med de två gamla bockarna från i går i de lägre områdena.

När vi kommer ner är det dock så mörkt att jakten måste betraktas som slut. Vi blir hämtade av den slitna Toyotan, och beger oss med två man i bagageutrymmet, tre man i baksätet och en på varje framsäte hem mot base camp. Vi kör i relativt hög hastighet längs den slingrande bergsvägen längs med floden. Medan vi kör kan jag inte få blicken från den afghanska sidan, för det är något fascinerande i att sitta och titta över på ett land som – bortsett från en smula elektriskt ljus – påminner om något man skulle kunna ha sett i medeltiden.

Nästa morgon parkerar vi vid floden och går upp därifrån. Vi går först längs en grusväg, sedan över en grässlätt, för att svänga upp i klipporna och nå grässlätterna som ligger högre upp. Två man skickas i en riktning för att spana, medan vi blir sittande och spanar från den plats där vi är. Jens får syn på en flock ibex, som är relativt långt nere på berget, men medan vi tittar på dem rör de sig plötsligt uppåt. De fortsätter upp tills de sätter sig på en höjd där det börjar ligga snö. Längre nere ser vi två grupper av hondjur. Det finns inga bockar med i de flockarna. Främst upplever vi att bockarna går ensamma och hondjuren ensamma eller med unga bockar.

Guiderna beslutar att vi ska gå lite högre upp och sätta oss och vänta på att bockarna framåt kvällen rör sig nedåt igen. Det är inte möjligt att klättra upp till dem, eftersom vi då kommer att stöta hondjuren på vägen, och därför är vår enda chans att visa tålamod!

En av guiderna skickas lite upp på berget för att få en bättre överblick över den motsatta bergssidan, medan vi andra äter lite lunch och dricker te. Som de föregående dagarna består lunchen av en form av köttpølse, bröd, lite kaka och dadlar, mandlar och frukter. När vi är färdiga med att äta ropar guiden högre uppe på berget över radion. De talar en hel del med varandra, och när samtalet är slut blir vi ombedda att packa våra saker och göra oss klara att fortsätta vidare uppåt.

När vi når kanten av den lilla bergskam som har dolt oss mot ibexerna, sätter vår tolk Taleh oss in i vad eftermiddagens tur kommer att bestå i: Vi ska inte längre sitta och vänta på att djuren kommer ner, utan försöka ta oss upp på vänstra sidan av dalen, så långt från hondjuren som möjligt, och bege oss mot toppen, där vi kommer att kunna gå fram ett gott stycke längs bergssidan i skydd, medan vi närmar oss den plats där bockarna sitter.

Uppdraget lyckas

Till att börja med går vi längs ett smalt spår vågrätt inne i ravinen. Härifrån korsar vi ner i ett litet dike och beger oss upp över några klippor, där vi högt uppe ska följa en sluttning med grus och spridda buskar mellan lite gräs. Det är hård terräng att gå i, men med vandringsstaven som stöd går det fint.

Meter för meter tar vi oss fram över bergssidan, innan vi korsar upp genom klipporna för att träffa en ny sluttning med gräs på den andra sidan av dem. Jens är lite bekymrad över vinden, som ibland kommer lite i ryggen på oss och ibland lite framifrån, men den mesta tiden är den bra, så vi räknar med att den där uppe under de lodräta klipporna kommer att föra bort från djuren – den borde inte vara något problem.

Vi kommer till en plats på bergssidan där vi ska korsa ännu en klippsättning, som löper ner över bergssidan. När vi korsar den kommer hondjuren att ha möjlighet att se oss, innan vi är nere i ravinen på den andra sidan av klipporna. Vi måste därför gå över klipporna en i taget och stilla röra oss ner i skydd och så bara hoppas att hondjuren inte blir oroliga. Det är fortfarande omkring 700 meter över till djuren, så det är ett relativt långt avstånd, men med den goda syn dessa bergslevande arter har kan de lätt se oss om vi inte passar oss. Missionen lyckas dock, och nu är vi bara få hundra meter från att vara på den plats där det kommer att vara möjligt att vänta på att flocken med bockar reser sig och går nerför berget, så att Jens kan få en chans att avlossa skott.

När vi kommer till den klippsättning där det är meningen att vi ska sätta oss och vänta, ser guiden genast att hondjuren ändå har sett oss och har börjat gå bort från oss. Det betyder också att flocken med bockar vet att där är ugglor i mossen. När guiderna tittar över klippkanten blir de också bekräftade i att även bockarna redan är i rörelse längs bergssidan. De har riktning mot den plats där flocken av hondjur befinner sig. Jens blir ombedd att göra sig klar, och det måste gå snabbt. Under tiden ger Taleh honom information om vilken av bockarna som är den starkaste.

Jens kryper fram mellan klipporna. Han är den enda som kan krypa fram, medan vi andra måste bli kvar. Från där jag sitter kan jag dock tydligt se vad som sker. Jag räknar snabbt ut vilka av de två bockarna Jens ska välja mellan. De befinner sig båda mitt i flocken.

Djuren håller på att rada upp sig på den rad som de typiskt gör när de har förnummit att det är något på färde och vill börja bege sig bort. Jens är nervös för att de ska sätta i löp innan han är klar, men han kan inte göra annat än att fortsätta sina förberedelser. Långt om länge ligger han dock rätt och med bra stöd. Skotthållet är – för dessa berg – behagligt kort. Djuren är bara mellan 250 och 270 meter borta. Båda bockarna står helt perfekt, så jag är säker på att han kommer att skjuta och aktiverar kameran för serietagning. I det ögonblicket hör jag bara ett klick, som måste ha smärtat något i öronen på Jens och kanske till och med lagt ett ärr i den stackars mannens stolthet. Han har glömt att få en kula i patronläget!

Jag hör nu ljudet av slutstycket som förs tillbaka, och en kula som glider fram i patronläget. Djuren har ingen möjlighet att höra ljuden på det avståndet, men de har ändå börjat röra sig längs bergssidan. De stannar lyckligtvis igen efter mycket få steg och ger Jens en ny chans att avlossa skott. I samma ögonblick faller skottet, och den bakre av de två bockarna stelnar, medan dammet slås upp på bergssidan bakom honom. Det är tydligt att han är träffad av en bra kula. Han vrider ett varv omkring sig själv, innan han sätter i en dödssprint nerför berget, för att efter mycket få meter ända i ett rullfall som får damm, sten och grus att yra omkring honom.

Blir inte bättre

En halvtimme senare kan vi titta närmare på djuret. Guiderna kan berätta för oss att denna flock var densamma som den vi hade chans till från vägen den första dagen. Den dagen tackade Jens nej till att fälla en av de starka bockarna. Guiderna förstod på inget sätt varför han gjorde det, och de förstår kanske heller inte varför han nu plötsligt gärna ville fälla en av bockarna.

Jakt handlar dock inte bara om att fälla en trofé, det handlar också om att göra det på rätt sätt, vilket lyckades den här gången. Vi kunde ha avslutat jakten första dagens kväll på en tråkig jakt, men Jens valde att ta en chans och därmed utforska bergen i jakten på drömibexen. Därmed fick vi mer jakt och mer äventyr för pengarna även om Jens i slutändan fällde just samma bock. Men han gjorde det efter en fantastisk och utmanande pyrsch, som gav spänning i skottögonblicket.

Jakt blir inte mycket bättre!

 

Inlägget Ibexjakt med utsikt mot medeltiden dök först upp på VILDMARKEN®.

Sveriges digitala magasin inom jakt, fiske och friluftsliv