Björnjakt med höga förväntningar

Den här artikeln finns även som film!

Det är den 1 oktober och en stor skara jägare har samlats tidigt denna höstmorgon. Fas nummer två av björnjakten ska inledas och vi vet att det ­observerats en hel del björnar på marken, vilket trissar upp de redan höga förväntningarna. I händelsernas centrum skulle två tillresta jägare från Värmland hamna.

Brunbjörnen är kanske vårt mest symbolstarka djur som klöst sig fast och tagit ett stadigt grepp i våra sägner och vår folktro. Detta mytomspunna djur symboliserar så mycket och det kanske är därför den har kommit att bli så speciell att jaga.

Under licensjakten 2023 fick totalt 649 björnar fällas och 185 av dessa i Jämtlands län, där undertecknad jagar. Det var en sänkning i länet med 35 björnar i jämförelse med licensjakten året innan.

Nytt för året var att Jämtlands län delades in i fem områden varav det i område 5 var tillåtet att skjuta 105 björnar av de totalt 185. I nämnda område huserar undertecknad tillsammans med mina jaktkamrater vars kvot fylldes relativt fort under jakten i augusti.

Det började ganska trögt för vår del under jakten i augusti. Men efter några dagar så lossnade det då Anneli Paldin och Niklas Pettersson sköt en varsin björnhona. Det var för övrigt Annelis första björn, en spännande jaktsituation hon delade med sig av till er i ”Läsarjakten” som finns att läsa i utgåva nummer 10 2023.

Upphävd områdesindelning

Den 1 oktober upphävdes områdesindelningen i länet och den kvarvarande tilldelningen fick fällas oberoende av tidigare områdesindelning.

I höstmörkret klev jag ut på brokvisten hemma i Färila denna oktobermorgon, en ny månad som bara var en par timmar gammal. Med all jakt- och kamerautrustning packad i bilen rullade jag upp mot område 5 i Härjedalen för två dagars björnjakt tillsammans med mina jaktkamrater.

En jaktresa börjar alltid med att man frågar sig själv, ”har jag glömt något?”, för att en stund senare svara sig själv lite tvekande ”nä, allt är nog med”. Men känslan finns ändå där att det ligger kvar något som snällt får stanna hemma.

Den här oktobermorgonen var i alla fall det viktigaste med som vapen, ammunition, mat för en par dagar, några snusdosor och kaffe att avnjuta i bilen på väg upp mot jaktmarken.

Premiär nummer två

Jag rullar in på samlingsplatsen, vrider av tändningen på bilen och ljuset från lyktorna slocknar för att göra oktobermorgonens mörker sällskap. Jag är först på plats men strax efter i nordvästlig riktning uppenbaras billyktorna från en jaktkamrat. Det är min kusin Anders Åström som gör mig sällskap och därefter rullar en efter en in för att ansluta. Det diskuteras och pratas om det ena och det andra, men där det mesta kretsar kring björnjakten, något som får förväntningarna att byggas upp. För vi vet att det finns mycket björn på det stora området vi förfogar över.

Jaktledaren lägger upp en plan för morgonen och delar ut pass till alla. Det ska sägas att det inte är en enkel uppgift att styra upp en jakt när det är så pass många jägare som vi var den här morgonen. Dessutom är vi flera jaktlag som har gått ihop för att effektivisera björnjakten och varje lag har en person som kan sina marker, vilket av den anledningen blir dem som får placera ut på de berörda områdena. Allt för att säkerheten ska komma i första rum, där tummas det inte på något.

Vis av erfarenhet så passade vi ut ganska stort då det visat sig vara ett vinnande koncept vid tidigare jakter.

Håller tummarna

Jag och min kusin Anders står på samma pass vid en T-korsning där vi har tillåtelse att röra oss. Jag och Anders har delat väldigt många spännande jaktminnen tillsammans. Vid några tillfällen har han varit nära att få skjuta sin första björn, något som jag unnar honom.

Hundföraren Christoffer Skålberg spårar av ett berg med plotthundarna Whisky och Astrid, ett område där det brukar vara bärrikt och där björnarna trivs att vara. Att utläsa av hundarna kunde han konstatera att det troligtvis varit en björn som betat på hygget under natten, så hundarna krokades lös.

– Det går fortare för hundarna nu, säger Anders samtidigt som han vrider upp telefonen och visar mig.

Vi får information av hundföraren att det rört sig en björn på hygget vilket i vårt fall är på den andra sidan av berget. Och det dröjer inte lång stund innan det förlösande och karakteristiska skallet från plotthundarna rullar ut över bergskammen. Björnen väljer att ta riktning över berget för att fortsätta ner mot oss.

– Nu tar du basvägen här så springer jag ner efter stickaren om det skulle vara så att den tar sig över, viskar jag till Anders.

Hundskallen kommer närmare och närmare och jag håller mina tummar att det snart ska eka ut en studsarsmäll över Härjedalens skogar.

Tyvärr viker björnen och tar över på fel sida kurvan utom synhåll för Anders. Han kommer gåendes mot mig och det ångar från hans utandningar.

– Det där var nära, viskar han trots att björnen är utom hörhåll.

Men jakten tar inte slut här. Björnen följs fortfarande åt av de två skällande plotthundarna som nu har gjort en krok och har riktningen mot en tillrest kille från Värmland. De följer en bergsfot intill en liten sjö och gångståndet har nu gått över till ståndskall.

Sebastian Hovelsås står på ett vägpass vid en vändskiva och nu börjar det bli riktigt spännande hos honom. Han ser i pejlen och hör på hundarnas intensiva skall att det står fast cirka 600 meter ifrån honom. Medan hundföraren tar sig in på ståndskallet får Sebastian tillåtelse att flytta sig in i skogen för att ta pass vid bergsfoten. Ett bra pass om det skulle visa sig att det vill gå loss. Det var ett klokt val skulle det visa sig.

Hundförarna kommer in på ståndskallet och det är otroligt tätt där hundarna står och skäller och till slut väljer björnen att röra på sig. Det går ganska fort till en början men saktar av efter en kortare sträcka. Björnen håller riktningen mot Sebastian tätt följt av hundarna, och nu kan Sebastian skymta björnen efter sjökanten. Han ser att björnen kommer väldigt lugnt för att ibland stanna till. Till slut kommer läget och en studsarsmäll ekar ut över skogen.

Björnen föll på plats och tog sina sista andetag vackert inramad av en blank sjö som bakgrund. Sebastians björn visade sig vara en hona som vägde 127 kilo.

Dag två

Björnjakt innebär väldigt tidiga morgnar, så även denna. Jag vet inte hur det var för de andra i jaktlaget men jag fick gnugga igång ögonen rejält på morgonen. Tricket för att vakna upp ordentligt en sådan här tidig morgon är att inte snåla på skopor när kaffet tillagas, färgen ska matcha morgonens kolsvarta mörker.

Återigen rullade bil efter bil in mot samlingsplatsen med något trötta men förväntansfulla jägare. Undertecknad har skjutit björn vid en par tillfällen tidigare och visst hade det varit roligt att få känna den där spänningen och pulsen igen. Men jag höll återigen mina tummar för min kusin och min morbror.

Under tre säsonger på jaktmarken i Härjedalen har vi i ”björnjaktlaget” skjutit närmare 15 björnar. Ett tecken på att god grannsamverkan lagen emellan kan göra mycket stora underverk. Vi har under dessa säsonger dragit lärdom av att bland annat passa ut stort, där vi i vissa fall kan ha bildat två passlinjer. Vi har såklart även lärt oss var björnarna gärna tar sin flykt om de väljer att inte stå för hundarna.

Jag och Anders hamnade återigen på passet vid T-korsningen där vi stod dagen innan. Men hundföraren gick nu i ett annat berg ganska långt bort från där vi stod. På tal om att passa stort.

Berget i fråga håller väldigt mycket bär såsom blåbär och en hel del vildhallon och av tidigare erfarenheter har vi brukat stöta på slag där. Så även denna gång.

Det plingar till i SMS-gruppen där hundföraren meddelar att han hade höga förhoppningar på upptag. Björnen hade markerat sin närvaro i berget i form av blåa bär i en helt annan konsistens de har när de hänger och dinglar i riset. Han kunde även utläsa av hundarnas rörelsemönster och hastighet i pejlen att jakten troligtvis snart var igång.

Dessa meddelanden får en att skärpa till sinnena lite extra. En stund senare kom de förlösande upptaget av ivrigt arbetande hundar.

Vi kände att vi stod bra där i T-korset, jag och min kusin, trots att vi var ganska långt från händelsernas centrum. Björnen, som hundarna så arbetsamt hade spårat upp, valde att springa. Det hade för en stund riktningen mot oss där vi stod, längst ut i passkedjan. Tyvärr valde björnen att bara ta en runda på berget ovanför oss för att sedan ta sig till ett mindre berg. På vägen in i det mindre berget passerade björnen utom synhåll för en passkytt. Några hundra meter upp i berget blev det stopp.

Ståndskallet var nu ett faktum och enligt pejlen kunde vi se att hundarna rörde sig ganska mycket. Det skulle vissa sig vara en ganska aggressiv björn som gjorde utfall och slog med ramarna i stubbar och dylikt.

Sebastian som hade den stora äran att skjuta dagen innan stod efter en knappt körbar väg som leder upp i det berget. Det gjorde han med en annan tillrest jägare från Värmland, nämligen Robert Jonsson. Dessa två herrar stod längst ut i passkedjan och kunde röra sig ganska fritt efter den vägen, vilket var något de gjorde. En språngmarsch på 1,5 kilometer fick upp den något redan höga pulsen.

Två värmlänningar stod nu på första parkett och lyssnade på när två ivrigt arbetande och skällande hundar gjorde ett förnämligt jobb på en inte allt för glad björn.

Efter en stund hör de hur hundarna kommer närmare och de gör sig beredda. Björnen ska försöka korsa vägen de står på och Sebastian och Robert skjuter båda två mot björnen, som blir kvar på plats.

Den andra björnen på två dagar är ett faktum och något som med all säkerhet ger en positiv skillnad på älgstammen. Lägg därtill alla tidigare lyckade jakter så ökar nog chanserna ganska mycket att fler älgkalvar får chansen att växa upp och bli stora älgar.

Björnen som sköts var en hona som vägde 110 kilo, och jag tror i ärlighetens namn att Robert fick ta den björnen. Sebastian hade ju faktiskt turen att skjuta dagen innan.

Text & foto: Tony Hansson

Allt om Jakt & Vapen.